Dödens Chokladkaka, besatthet av askar och en väldigt farofylld färd för att lämna tillbaka en kundvagn.

Låt oss börja med chokladkakan. Eller jag skrev fel: Chokladkakan, CHOKLADKAKAN med stora bokstäver, åtminstone en i början. Det chokladigaste du kan tänka dig. Helt fantastisk och överdrivet mäktig; därav Dödens Chokladkaka.

I mina desperata försök att sluta vara besatt av choklad och Sherlock (inte givetvis i kombination) har jag gjort askar. Askar till alla mina smycken, jag har inte räknat dem än, men när jag hade hållit på i tre dagar hade jag, vad som såg ut som, bara några örhängen kvar, och då behövde jag 40 askar till... Egentligen kan vi skylla allt detta på Alba, för det var hon som, på Folkhögskolans dag, lärde mig vika askar och gav näring åt min besatthet genom att ge mig ett par marmorerade papper.

Och slutligen, den farofyllda färden mot konsum för att återlämna en lånad kundvagn.

Hela den här historien började med att Karin och jag (Madelen) hade handlat med än vad vi kunde bära. Vi fick då den mest genialiska idén vi fått på länge, vi lånar kundvagnen och kör allt!

Alba tyckte det hela var lite pinsamt och gick sin väg.

Jag och Karin packade i allt vi äger och har i kundvagen och vandrade hem med den utan problem.

Sedan kommer vi då till kvällen då vi får för oss att vi ska lämna tillbaka vagnen... Det börjar med glädje och en fantastisk åktur på vår älskade kundvagn (som i ett par veckor stått fastlåst med cykellås i cykelstället så ingen ska kunna sno den). Men det dröjer inte länge innan vi blir jagade av zombies som kliver upp från Siljan. Vi besteg ett berg för att undkomma dem, två gånger eftersom Karin tappade sin vante på toppen första gången. Vi blev omringade och förfölja av Securitas. Och vi insåg att man knappt kan köpa någonting för en tia, det blev en liter mjölk och ett bidrag till rädda barnen iaf. Man kan även köpa fem färgade fjädrar.

Nu när vagnen var tillbakalämnad begav vi oss hemåt i tron om att nu måste väl alla faror vara över, men ack så fel vi hade.

På vägen tillbaka blev vi jagade av maffian, en situation vi med nöd och näppe klarade oss ur. Ett träd var inblandat. Vi slogs med jättespinlar, krossade Zombies, vann 10 000 på ett vad och flydde undan ett gäng blottare som utan ett ljud skuttade fram ur skogen. Karin föll ner i ett hål som gick ända till jordens mitt, men jag kastade ner ett rep och drog upp henne igen och vi kunde, ganska lugnt, gå de sista stegen hem då något exploderade i min ficka!

Bara sms från Lillan som undrade om vi vill ha te.